Mamma jo

Någonstans mellan mina två senaste inlägg blev August till. Tre veckor efter det senaste inlägget var han ett plus på stickan. Han var ett mycket efterlängtat plus efter två års försök. 24 gånger hann vi tänka ”kanske den här gången”? 24 gånger hann jag säga ”Ser inte mina bröst lite större ut?” och ”Undra om jag inte mår lite illa ändå?”. För varje gång blev jag mer och mer ledsen när mensen kom.

Många har det så, vi pratar bara inte om det. Det är så svårt att det till och med är svårt att dela med sin partner. Vi hör bara om andras graviditeter, inte om vägen dit. Det gjorde att jag kunde bli så vansinnigt missunnsam när andra blev gravida, andra som jag inte tyckte förtjänade att ha det så lätt. Som om jag visste något om det.

Det jag egentligen skulle komma till är:
Om du arbetar/är kompis med/är släkt med en kvinna mellan 20 och 50, som har en partner men inga barn, säg INTE följande:
”Ni har inte funderat på att skaffa barn?”
”När får man höra små fötter tassa över golvet hemma hos er då?”
”Dags för barn nu då när ni ska gifta er?”

Det kan göra så ont. Och du kommer troligen få reda på om det vankas bebis så småningom.

Nu är vår August här. Barn är inte meningen med livet, men det fyller livet med mening. Han är bäst i världen, faktiskt.