En dag var jag lite låg och ledsen när jag kom till jobbet.

Men mina kollegor var glada och sa ”Men du, det är ju köttbullar till lunch!”, ”Du kan få duka med mig!”, ”Vi ska ju på utflykt snart!” och ”Men du, du får ju åka hem sen!”.

Nä, det sa de inte. De sa ”Du ser lite ledsen ut, Johanna. Ingen rolig dag att gå till jobbet?” och ”Har det varit en tung morgon? Jag ser det”. För det är ju så man vill bli bemött, eller hur? Jag vill bli sedd och bekräftad, kanske en kram och en kopp kaffe. Jag tror att vi ska tänka likadant med barnen. Det är ingen tröst med köttbullar till lunch, utflykt, gungor eller att få duka. Det kan vara bra som avledning, men det stärker inte barnet och inte relationen.

Vi riskerar även att hamna i diket där vi skuldbelägger barn för att de är ledsna. När våra ord, för barnet, blir ”Men hur kan du vara ledsen, jag som planerat en utflykt för dig!”. Där ska vi inte hamna.

Bild olovligt lånad från BRIS

Annonser

En reaktion på ”En dag var jag lite låg och ledsen när jag kom till jobbet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s