NU, säger jag!

För det första: Ni är många som läser, det är roligt!

För det andra:

Scenario:
Jag dundrar in i vår ateljé. ”Nu får ni avsluta, vi ska äta mat!”
Jag dundrar vidare till de andra rummen med ordrar om städning och plockning och matning.
Tillbaka till ateljén, där de fortfarande ritar ”Men! Ni skulle ju STÄDA! Jag sa ju till för flera minuter sen!” jag rafsar ihop barnens grejer och vallar ut dem mot matrummet.

Scenario:
Jag sitter vid datorn och jobbar. En kollega kommer och säger att det är kaffedags, jag nickar. Jag har lite att fixa med, så det dröjer lite. Kollegan kommer tillbaka ”MEN! Jag sa ju att det var kaffe! Du kan inte bara sitta och skriva, ska alla andra avsluta utom du?”. Kollegan slår av min dator, fast jag inte sparat, och tar mig i armen.

Det första scenariot var kanske lite överdrivet, men sant. Det andra scenariot hade varit sant om vi behandlat vuxna på samma sätt som barn.

Barn har också rätt att få avsluta, såväl i tanken som med det de pysslar med. Ingen vill bara gå ifrån det man engagerar sig i, man vill trycka på spara, fundera på vad man ska göra nästa gång, plocka ihop sina grejer och tankar.

Scenario tre: Om en liten stund ska vi äta. Börja plocka ihop, så kommer jag och säger till när det är dags att gå. Jag kan hjälpa dig, om du vill.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s