En dag var jag lite låg och ledsen när jag kom till jobbet.

Men mina kollegor var glada och sa ”Men du, det är ju köttbullar till lunch!”, ”Du kan få duka med mig!”, ”Vi ska ju på utflykt snart!” och ”Men du, du får ju åka hem sen!”.

Nä, det sa de inte. De sa ”Du ser lite ledsen ut, Johanna. Ingen rolig dag att gå till jobbet?” och ”Har det varit en tung morgon? Jag ser det”. För det är ju så man vill bli bemött, eller hur? Jag vill bli sedd och bekräftad, kanske en kram och en kopp kaffe. Jag tror att vi ska tänka likadant med barnen. Det är ingen tröst med köttbullar till lunch, utflykt, gungor eller att få duka. Det kan vara bra som avledning, men det stärker inte barnet och inte relationen.

Vi riskerar även att hamna i diket där vi skuldbelägger barn för att de är ledsna. När våra ord, för barnet, blir ”Men hur kan du vara ledsen, jag som planerat en utflykt för dig!”. Där ska vi inte hamna.

Bild olovligt lånad från BRIS

Annonser

Utvecklingssamtal i förskolan

Det är ämnet för mitt nuvarande grubbel. Hur håller man ett utvecklingssamtal utan bedöma? Hur sätter man upp mål för utveckling, när vi inte får sätta upp mål för vad barnen ska kunna i förskolan? Hur undviker man att värdera barnens egenskaper och personlighet? Hur sätter vi upp mål för verksamheten utifrån barnets behov, istället för att sätta upp mål för barnet utifrån verksamhetens behov, normer och rutiner?

Med egna ord

Ett minne från en VFU i årskurs 3. Klassen skrev om riddare och läste i faktaböcker.
Eleven i fråga läste en bok och skrev av ordagrant i sin skrivbok. Jag sa ”Vet du vad, jag vill att du ska skriva det här med dina egna ord, så att det blir på ditt sätt”.
Gick förbi en stund senare och ser att hen inte skrivit mer än ett par ord. Jag satte mig intill och lyssnade hur hen resonerade med sig själv. Efter en stund förstod jag, hen hade tolkat mig som att han inte fick använda något av de orden som stod i boken. Det är svårt att skriva en text om riddare då…

Just den här eleven hade aspergers syndrom och då blev min instruktion alldeles för otydlig. Å andra sidan är det väl en ganska konstig, otroligt vanlig lärarklyscha, att be sina elever skriva med egna ord. Elever måste ju få använda nya ord för att lära sig dem, skriva av avancerade formuleringar för att förstå dem, även om texten i slutändan presenterar en brådmogen och pretentiös nioårig forskare.

Men du har ju så många kompisar på förskolan…

Det finns ju så roliga leksaker…
Ni ska säkert gå ut och leka…
Inte ska du vara ledsen…
Du vet ju att mamma kommer sen…
Mamma måste jobba…
Du tycker ju om förskolan…

Ja, det är möjligt, men man kan väl få vara ledsen när man blir lämnad? Det ÄR tråkigt, sorgligt och jobbigt att bli lämnad när man är liten och vill vara hos mamma och pappa. Man får protestera, man får bli ledsen, man får bli arg.

Tomrummet

Vi fick en flicka som växt ur vår förskola på besök. Hon ville gärna gå in i ”kuddis”. Javisst, sa jag, men du minns väl att vi tagit bort kuddarna därifrån? Ja, sa hon, nu är det nästan helt tomt, vill jag minnas. Det borde heta TOMRUMMET.

Det var fint sagt, tycker jag.