Jag och storbarnen gjorde maracas (maracaser?) av petflaskor, diverse fröer och ärtor, och klistermärken. De var så DUKTIGA, jag kunde bara inte låta bli att säga det.
Lite senare gråter en av våra ettåringar efter sovvilan. Jag hämtar en maracas, och liten blir glad igen. Storbarnet som såg det hela riktigt strålade. Jag behövde inte säga något, vi bara såg på varandra och förstod vilket stordåd vi uträttat.
Den bekräftelsen slog ”vad duktiga ni är!” med hästlängder, det är jag övertygad om.
Annonser
