Har jag varit duktig, tycker du?

Den frågan får jag ganska ofta, kanske för att jag just undviker ordet duktig. En del barn är väldigt beroende av den typen av bekräftelse.
Ett barn som säger ”Titta så jag målar, fröken!” bemöts ofta med ”ja, vad fint!” eller ”Oj, vad duktig du är!”. Vuxna tenderar att lägga värderingar i nästan allt som barn gör/är. ”Vad duktigt du äter”, ”Vilka fina kläder du har idag” , ”Vad duktig du är som hjälper Rasmus med jackan”.

Egentligen tror jag inte att det är den typen av bekräftelse som barnet söker. Ett ”Titta så jag målar!” innebär, för mig, att barnet vill visa något som är roligt eller spännande. Ett bättre bemötande hade kanske varit ”Vad många färger du har valt”, ”Vad härligt det ser ut”, eller ”Vad roligt du verkar ha!”. Ett barn som hjälper ett annat barn med jackan skulle kunna bemötas med ”Tack, nu när du hjälper till hinner vi vara ute längre”.

Jag menar inte att det är fel att berömma ett barn. Men det skapar lätt prestationsångest, och en oro när barnet inte får den bekräftelsen. Varje gång jag inte fick en guldstjärna i mina spanska glosförhör på högstadiet tolkade jag det som att jag hade varit dålig. När jag inte fick ”Excellente!” på proven var jag inte nöjd, trots att jag såg att poängen var bra.

Men, ”Har jag varit duktig, tycker du?” är en fråga som är svår att besvara. Ibland säger jag helt enkelt ”Ja, jätteduktig”. Ibland svarar jag ”Jag förstår att du är nöjd!” och ibland, det lite hurtiga, ”det viktigaste är inte att vara duktig!”.

/Fröken Jo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s