Metoder

Den senaste tiden har jag utvecklat en stark metod-fobi, när det gäller barn (och hundar också, faktiskt…) Metod-fobin tog extra fart efter en febrig hemma-vecka med dåligt tv-utbud, det blev Supernanny-repriser på Tv4+. Det är metoder som uppenbarligen fungerar, i slutet av varje program sover de trassliga barnen i egna sängar. De slutar bete sig illa redan vid första varningen om time out. Vilken grej.
En motsvarighet i Sverige kan vara Anna Wahlgrens fem minuters-metod. Ett litet barn som inte vill sova i egen säng läggs ner av föräldern, som sen lämnar rummet. Barnet får skrika och gråta i fem minuter, sen går föräldern in och lägger barnet igen, utan att prata eller trösta. Detta ska upprepas tills barnet sover. Det är också en metod som fungerar. Efter någon vecka brukar de här barnen sova bra, har jag läst och hört. En motsvarighet i förskolans värld skulle kunna vara de barn som gråter mest hela tiden. Ni vet, de små som bara vill sitta i knät eller vara nära en vuxen. De som tar så mycket energi och som ständigt ska bäras. En numer vanlig lösning på de otrygga barnens förtvivlan är att helt sonika sätta dem ner i lekhallen med en leksak. De ska få vänja sig. Det är läskigt och de är ledsna, men många förskolor har fått uppleva hur det bara tar ett par dagar innan barnen slutar gråta och slutar hänga i fröknarnas byxben.
De gemensamma för de tre ovanstående exemplen är ignorering. Ett barn som betett sig illa ska ignoreras vid en time out, det barn som ska nattas ignoreras, och barnet som är otryggt på förskolan ska ignoreras. Vi säger till barnen att deras känslor inte är viktiga. Vi får barn som ger upp.  Det här är att kränka barns rätt till en känsla av värdighet.

Barn har mänskliga rättigheter, men vi verkar allt som oftast välja att bortse från dem. Ponera att vi skulle behandla äldre på samma sätt. Lars H Gustafsson har skrivit en broschyr från ett ålderdomshem, där man använder samma metoder som vi gör mot barn, här kommer den:

På vårt hem uppmuntrar vi patienterna att vara oberoende. Var och en har sitt eget rum och förväntas stanna där över natten. Om patienterna kan förflytta sig själva och försöker lämna sina rum sätter vi upp en grind för att hindra dem. Oftast fungerar det bra. Om de ropar högt stänger vi dörren så att de inte väcker de andra. Vi låter dem inte manipulera oss. Vi sätter tydliga gränser så att patienterna ska veta att det är vi som bestämmer. Inget onödigt daltande. Vi kan inte springa runt och passa upp på dem varje gång de vill något. Vi har annat att göra. Vi tänker inte sitta och hålla dem i handen. De måste lära sig att sova hela natten eller åtminstone ligga tysta om de vaknar. Och om de blir hungriga eller kissar på sig så är det så att vår personal går sin första rond klockan sex. Det är viktigt att patienterna lär sig vänta. 

Annonser

4 reaktioner på ”Metoder

  1. Kanske inte riktigt så, men att sätta ner barnet, ge den något intressant material att utforska, vara i närheten och samtala med ögonkontakt. Då bekräftar man barnet med samtal och ögonkontakt som kan ge bättre självtillit, istället för låta barnet passivt sitta där utan ögonkontakt, då kommer barnet inte vidare. Det händer ofta med flickorna på förskolorna, men det är klart, personalen som sitter där med barnet i knät blir ju bekräftat istället och det kan ju vara ”trevligt” för den

    • Jag förstår inte riktigt vart du vill komma. Om du sitter på golvet med barnet, har det i famnen, låter det sitta bredvid medan du skär upp frukt, spelar ingen roll. Det är det systematiska ignorerandet som jag är vänder mig emot. Alla barn tycker heller inte om ögonkontakt.

  2. Har aldrig hört det du berättar om. Så horribelt! På förskolan där jag har mina barn får de sitta i knät tills de är trygga! Om det så tar fem månader eller mer. Men så har vi blandade åldrar där och de minsta brukar inte vara fler än fyra stycken. Sedan tar de stora barnen så gärna hand om de små…. Skulle inte lämna mitt ledsna barn på en sån förskola du beskriver!!!

    • Jag har som springvikarie sett det på flera ställen. Jag har inga egna barn, men brukar ändå tänka ”Hur skulle jag vilja att MITT barn behandlades?” och försöker
      agera därefter. Det ÄR frustrerande med ledsna barn som bara ska vara ”på” en hela tiden – men ärligt talat, det är mitt jobb att tillgodose deras behov.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s