Treåringen

Jag klär på en bångstyrig 15månaders som ska sova ute i vagn. En treåring kommer in och ställer frågor som bara treåringar kan. Jag är varm, stressad och krånglar med fingervantar på små bebishänder och säger till den vetgirige ”Vet du, Rebecka, du ska inte vara här nu. Gå till läsvilan”. Då svarar treåringen ”Vet du Johanna, jag ville bara titta in och säga hej”.

Annonser

Ett minne.

När jag gjorde VFU i årskurs 3, eller om det var 4, hade jag ett skrivprojekt. Jag hade skrivit inledningar på berättelser som eleverna sen fick slutföra. Jag tyckte att jag var rätt fyndig, när jag skrev inledningen ”Madicken lånar Karlsson på takets propeller. Hon öppnar fönstret, hoppar ut och…”

När lektionen är slut samlade jag ihop elevernas texter och tog med dem till arbetsrummet. Den första berättelsen jag läser är Elias. Han skriver ”Madicken lånar Karlsson på takets propeller. Hon öppnar fönstret, hoppar ut och…dör”.

Så säger man bara inte!

En kväll kom jag hem från en aktivitet och var SÅ irriterad. Jag sa både det ena och det andra om den som irriterat mig så fruktansvärt, till sambon. ”Jag förstår att du blir förbannad”, sa han. Det kändes bra att få vräka ur sig lite känslor innan vi gick och la oss.

Idag kom ett barn och sa både det ena och det andra om ett annat barn som irriterat honom så fruktansvärt, till mig. ”Sådär säger man inte om sina kompisar”, svarade jag. Det kändes troligen inte så bra för barnet att få uppleva att jag i första hand valde att korrigera ordvalet, istället för att ta hans känsla på allvar.

Enough said. Nästa gång, fröken jo, tänker du efter innan du svarar ditt präktiga standardiserade frökensvar.

Jo, det spelar en jävla roll.

Nu har alla redan hunnit blogga på det här temat men även jag måste få göra ett inlägg.

Tema:

Vi har lekt med getingmidjebarbies sen femtiotalet. Rosa korta klänningar, tjockt hårsvall, stora bröst och långa ben. Vi har pressat ner deras deformerade fötter i klackskor och låtit dem bo i rosa slott. Det blev väl inget fel på oss? Varför den här hysterin om leksaker?

Jo, för att det faktiskt blev lite fel på oss. Vi tycker att det är ganska viktigt att ha barbielena ben. Vi tycker åtminstone inte att det ska synas hår under armarna. Vi tycker att det är viktigt att vara smal, vi tycker att det är viktigt att ha tjockt och vackert hår, vi tycker att benen blir snyggast i högklackat och vi vill ha välformade bröst. Det där med rosa slott, har kanske inte slagit igenom lika starkt. Det finns en industri som hela tiden tjänar stora pengar på att vi inte är riktigt nöjda med hur vi ser ut. Med Barbie som ideal, lär de fortsätta tjäna pengar.

Jag skulle gärna rensa hela min förskola på barbies. Inte en liten sko skulle jag ha behållt. Å andra sidan, i perioder lockar barbielådorna både pojkar och flickor och leken blir, om man får värdera den, riktigt bra. Det blir fantasifullt, jämlikt, verbalt och roligt. Jag är på jakt efter lite bättre dockor nu. Dockor och figurer med lite vettiga utseenden. Dockor som är smala, småtjocka, tjocka, korta, sneda, långa… Är det någon som har tips? Hör av er, snälla! Jag läste förresten någonstans att om Barbie varit en människa, hade hon fått krypa fram, på grund av sina proportioner…

Så ja, jag tror det spelar en jävla roll vad barnen leker med, vilka utseenden som blir ideal och vilka normer vi signalerar med de leksaker, böcker, tv-program och bilder vi presenterar för barnen.

Med hedern i behåll

Idag hade jag en seg och långdragen konflikt med ett barn. Vi blev verkligen sura på varandra, lågt blodsocker båda två. Jag är äldre, har större makt, kan fysiskt lyfta barnet, kan skvallra för mamma och pappa och kan utfärda sanktioner. Det är lätt att falla dit, det gör vi nog väldigt ofta. ”För att jag är vuxen” är ett argument som vi fått höra själva, och använder mot de som är barn idag.

Men tänk vad bra det blir, när man inte faller dit. När man inte nyttjar sin makt, fysik och auktoritet, utan istället lyssnar, bekräftar och förklarar hur vi tänkt. ”Jag hör att du är väldigt arg på mig för att jag tog ifrån dig saxen. Jag märker att du verkligen hade velat ha den. Nu hade jag bestämt att vi skulle gå ut och jag blev stressad när de andra barnen ropade. Nu vill jag att vi går ut, allihopa, men du kan väl påminna mig när vi kommer in om att du så gärna ville låna frökensaxen till ditt projekt.” Båda kan vi gå ut med hedern i behåll. Win win.

Eller be om ursäkt! Det som är så självklart vuxna emellan, men som vi ofta glömmer. ”Förlåt för att jag blev sådär arg när du bara ville låna saxen. Jag var egentligen inte arg på dig, utan för att jag hade spillt ut kaffe på mina viktiga papper. Det var himla dumt att låta så arg. Kan du förlåta mig? ”

Eller ge dig! Barn som argumenterar måste ju ibland få utdelning. ”Kan du inte klippa i kartong med barnsaxarna? Nä, det är klart. Ja men du, låna frökensaxen, jag hör ju att du behöver den. Säg bara till mig när du är klar, så lägger jag tillbaka den”.

Kanske självklarheter för er som läser, men så himla lätt att tappa bort i praktiken. Man kan inte vara en superpedagogisk fröken som säger allt rätt hela tiden – jag är det absolut inte. Men ambitionen, den har jag!

Busiga barn

Jag har varit med om några riktigt tuffa inskolningar, på olika förskolor och skolor. Barn som varit så fruktansvärt, hjärtskärande ledsna. Med duktiga och varma pedagoger blir det nästan alltid bra till sist, men det är otroligt jobbigt på vägen dit. Men när barnen börjar busa, härja och göra dumheter med busglimten i ögat – då blir jag glad. Idag blev jag själaglad av att ett barn tryckte ner pappershanddukar i handfatet. Vilket tryggt barn, som törs smyga iväg och göra sådant! Jag tog på mig stränga ögonen och sa ”ajaj”, men det var mest pliktskyldigt.

Det finns förstås barn som gör destruktiva saker på grund av att de är otrygga, men det här härliga buset och testandet, DET tror jag är konstruktivt!

Undervisa och undervisas

Alla som arbetar med undervisning borde med jämna mellanrum utmanas i att lära sig något man inte kan sen innan. Jag lär mig saker hela tiden, om pedagogik, barn, hundar och datorer – men ärligt talat, det kan jag ju en del om redan. Köra bil däremot, det har jag ALDRIG provat. Såhär gick det.

Slutsatser: Jag pratar mycket när jag är nervös. Men framförallt, jag klev ur bilen och kände att jag hade lärt mig något, helt på egen hand. I efterhand hör jag ju min sambos instruktioner och beröm, ändå var känslan att JAG lärt mig. Cred till sambon, som ju faktiskt är två terminer ifrån sin lärarexamen. Imorgon ska jag ge barn förutsättningar så att de känner att de lär sig saker på egen hand. Återkommer med rapport.