Kangos Skoltidning 1937

Det här skrev min farfar Torsten Ylivainio i Kangos skoltidning när han gick i årskurs 6. Jag hittade det när jag googlade på hans namn. Är det inte fantastiskt?

 


Min Hemby

Min hemby heter Kangos. Den är belägen vid Lainio älv i Junosuando församling. Byn är mycket vacker.
I dess omgivningar finns kullar och sjöar, men skog finns det inte så mycket, för den är borthuggen. I närheten av byn finns det tre forsar. De heta Pahtakoski, Sienikoski och Kangosenkoski.

På 1500-talet kom den första bebyggaren hit. Han var troligen från Finland. Han hette Simu. Han hade varit här ganska länge, innan den andra bebyggaren kom. Han hette Juuso.
Simu bosatte sig där nu Snabbs gård ligger, Juuso där Alainentalo nu är. Dessa första bebyggare levde av fiske, jakt och jordbruk. Det fanns skärskilda fiskeplatser, som man kallade ” kentät ”.
Till Kangos kom fiskare även från andra byar, ty älven var full av fisk och man fiskade sommaren ut. De nästa gårdarna voro Nykäinen, Kauppi och Uusitalo. Nu räknar Kangos ett femtiotal rökar och är väl den största av församlingens byar.

Den förste läraren, som var här, hette Johan Raatamaa. Han började sin undervisning här år 1848. Den första skolan byggdes under magister Ståhls tid, år 1890. År 1922 började man bygga en ordentlig väg hit. Nu har vi också en ny skola. Vår by går nu mycket framåt. Nya gårdar resa sig och byn växer både på bredden och längden. Nu är byn en halv mil lång.

Skrivet av:

Torsten Ylivainio, kl. 6.

Ur TORNEDALEN n:r 4 1937

Annonser

Klass 6A

Jag fick 3 långa dagar i klass 6 A förra veckan. De inledde med att berätta att de slagit vad om hur lång tid det skulle ta innan jag bröt ihop, de flesta trodde innan 10-rasten eftersom den senaste vikarien hade hämtat rektorn redan efter 45 minuter.

De var inte särskilt hemska barn ändå. De var otroligt omotiverade till skolarbete, några var väldigt oroliga och stökiga och eftersom jag fick hålla fullt fokus på dem fanns det elever som jag knappt hann prata med på tre dagar. MEN. De var snälla med varandra. De tog hand om varandra, de var en sammansvetsad grupp och de hade glimten i ögat när de försökte skrämma mig med skräckhistorier om tidigare vikarier.

De frågade ofta ”Du, är vi den värsta klass du haft?”, ”Har du träffat några värre elever än vi?”. Jag svarade att de var långt ifrån den värsta klassen, möjligen den pratigaste, men inte den värsta. De bad mig berätta om den värsta och jag berättade lite om en tidigare klass där det förekom en grov mobbning. Eleverna blev knäpptysta och någon sa ”Men va? Är det sant? Det skulle nog aldrig kunna hända här i alla fall!”.

Svårigheten med den här klassen var att hålla lagom hårt i tyglarna. Släppte jag dem så blev det kaos, faktiskt. Var jag för hård så tappade jag dem. Bjöd jag på mig själv och hittade på roliga övningar så hade jag klassen med mig, men då hann de inte göra de sidor i matteboken som läraren sagt att de ska hinna…

Sparar ju på lite kommentarer från elever, favoriten var den här

Jag: Vad kan JAG göra för att det ska bli lite tystare i 6A på måndag?
Elev: Du kan ju sluta prata…

Fortsätta skriva

Skrivandet har gått på rutin de senaste fyra åren. Seminarieanteckningar, hemtentor, salstentor, uppsatser, examensarbete, motioner till Lärarförbundet SK och en massa annat vars mall var enkel att följa. Jaha, tänkte jag, vad vill Gunnar att jag ska skriva på den här hemtentan då? kunde jag fråga mig och svara på. Så skrev jag det. Hittade på exempel som lät bra, analyser som lät bra. Till och med i mina VFU-rapporter hittade jag på en del, för att jag förstod vad de var ute efter. Gärna skulle man innan varit omedveten om könsstrukturer och efter kursen med VFU så skulle ögonen ha öppnats och det skrev man om. VG och guldstjärna.

Nu då? Nu fortsätter jag skriva utan mall och utan VG. Kanske helt utan respons. Det är roligt!

En tanke

Under en vecka vikarierade jag i en förskoleklass där det fanns en flicka som nyligen kommit från ett östeuropeiskt land och inte talade svenska mer än några få ord. Hon fick förtroende för mig, ville gå runt med mig och visa mig vad hon ritat, skrivit och pysslat med. Däremot ville hon inte prata med mig särskilt mycket. ”Jag tala inte svenska så bra” sa hon när jag frågade henne något.

Däremot pratade hon ganska mycket med de andra barnen. Jag funderade över vad det var som gjorde att hon så gärna pratade med dem och inte med vuxna. Hon var ju väldigt kontaktsökande och ville gärna vara hos och med sina lärare. Jag observerade henne lite extra under veckan som gick.

Näst sista dagen listade jag ut det. Vuxna bedömde hela tiden hur hon pratade, säkert i all välmening. När hon sa något sa vi ”Ja, precis så! Vad du kan! Säg det igen! Vad duktig du är!” för att vi blev så glada. När flickan pratade med andra barn kunde hon prata på, leken byggde ändå inte på att prata, utan att bygga, rita, jaga varandra eller cykla. De andra barnen lyssnade, men värderade inte. Möjligen sa de ”Du, det heter cykel, inte ykel”.

Sista dagen pratade jag med henne men visade på andra sätt att jag såg henne och intresserade mig för henne. Hon hade ju visat att hon var intresserad av mig, utan att prata. Nog kan jag också göra det. När hon sa något sa jag inte ”Vad bra! Precis så!” utan svarade på vad hon sa, bekräftade eller sa ”Jag förstår det, jag förstår dig”. Vilken skillnad.

Jag får en kick av sådana ”wake up calls” och jag får minst ett varje gång jag är på ett nytt jobb. Tänk, vilket yrke!

Att vikariera

Jag vikarierar ganska mycket, mest på förskolor. Jag samlar pedagogiska idéer, skräckexempel och relationer. Lönebonusen består också i barnens ord och hur de bemöter mig. Jag tänkte använda bloggen för att spara dem.

Här är de senaste:

Maja 3 år: Johanna, du är så söt att jag går sönder.

—-

Jag hade en tröja med en katt på mig, det brukar gå hem med mönster och roliga halsband när man ska sälja in sig hos barn, så det var ett medvetet val på morgonen. En sexårig flicka visar att de inte är så lättköpta.
Flicka: Är det där en katt på din tröja?
Jag: Ja, vad roligt att du såg det.
Flicka: Den har ingen hals. Det är ingen katt.

—-

Pojke 5 år: Johanna en gång var jag sjuk.
Jag: Ojdå. Är du frisk nu?
Pojke: Ja, jag fick äta pupiller.

En bakgrund

Jag heter Johanna. Jag är 23 år och jag kan redan nu berätta att ja, jag tycker verkligen om korta meningar. Ibland säger jag att jag är ”färdig lärare” men det är en stor lögn. Även om jag hade tagit tag i den där sista resttentan och ansökt om examen hade jag inte varit färdig lärare. Kanske ska jag istället börja presentera mig som ”livrädd nästan-lärare”?

Hur som helst, min farmor var lärare och båda hennes föräldrar likaså. Min farfar var lärare och min faster och min farbror är lärare. Flera av mina kusiner är lärare. Min sambo är lärarstudent. Alla var/är de fantastiska. Skorna känns inte bara en storlek för stora för att lyckas fylla.

Jag hade nog bangat om det inte vore för att jag verkligen vill det här. Flera nätter i rad har jag spenderat på UR Play, på lärarbloggar och i favoritböcker från lärarprogrammet. Jag kommer nog vara rädd ett tag till men som kloka Ann-Marie Körling sa ”Det är helt riktigt att vara rädd. Var det! Förvalta den rädslan och byt så småningom om ordet till ansvar om, vilja att utmanas, beredskap för hur verkligheten ser ut och håll dina sinnen öppna för barnen, eleverna eller de ungdomar du möter. Jag delar din rädsla. Men jag läser in den som den tyngd av ansvar du har att axla. Din yrkesroll är stor, viktig och svår. Det är inget att hymla om. Grabba tag i dokumenten: Tillåt dig att förvalta området av egen utveckling dessa ger; Vill, vågar och kan!”

Min nya livrädd nästan-lärare-blogg är ett sätt att reflektera, våga, resa, lära och kommunicera. Jag vill, jag vågar och jo, jag kan!